En vacker dikt

Livet – en händelse som blott inträffar en enaste gång

I dikten I rörelse av Karin Boye berättar hon om den längsta färden vi gör. Livet. Livet är det största mål vi vill uppfylla. Frågan, varför varför finns vi, vill vi få besvarat. Först när en människa har hittat sig själv, först då kan hon veta vad hon duger till. Och för att få den frågan besvarat måste man ha mål i livet. Man måste ständigt hålla livet i rörelse. Det spelar inte roll hur sjuka mål man har. Det viktigaste är vad man fått ut av just den färden och det kanske slutligen leder till vem man är. En man som är rik vill bara ha mer och mer pengar. Han tror att pengar fyller det tomrummet han känner, ty han går om miste så mycket i livet. Han går om miste sig själv! Han har inte lärt sig att pengar aldrig gjort honom lycklig och aldrig kommer göra.

”På ställen man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång” När man håller livet i rörelse, då kommer man också hela tiden upptäcka nya ting och det är just de nya ting man kommer hålla extra fast vid. En vardag som allt är sig lik. Det är vad man tror, men ingen dag är den andre lik och ingen dag kan man återuppleva. Den onda tanken gör att man underskattar dagar som ingår i färden till sina mål.

Minnen är det enda man har kvar av det förflutna därför ska man också skapa de finaste minnen. Minnen som man kan se tillbaka på med ett varmt hjärta och vetskapen att man utnyttjade dagen till fullo som är anledningen till vem man utvecklats till idag. ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr”

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.  Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.  Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.  På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.  Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Referat

Referat av ”Nyanlända behöver mer än en klapp på huvudet”

I artikeln ”Nyanlända behöver mer än en klapp på huvudet” i Dagens nyheter 17/11-10 skriver Erik Ullenhag att den nya etableringsreformen i högsta grad kommer gynna invandrare så att de lättare ska kunna bli en del av det svenska samhället.

Vi är olika individer med olika förutsättningar och behov. Och två hinder som har varit en motsägelse med den tanken har varit att invandrare alltid har setts som ”svaga individer” som har behov till en ” omhändertagandementalitet”, inleder ministern. Det kan man också tydligt se då det idag finns ett arbetsförbud för asylsökande. ”Politiken har inte varit tillräckligt individuellt anpassad” och menar på att den politiken som finns idag inte har tagit hänsyn till den enskilde individens drömmar och bakgrund och vad hon kan bidra med till samhället. Den Politiken har också bidragit med att många invandrare idag känner ett utanförskap och att det i sin tur har orsakat segregation i många delar av landet.

En huvudorsak till varför etableringsreformen införs är för att hjälpa nykomlingar redan under den första tiden i landet. Idag får invandrare stå i långa köer för att kunna påbörja sina studier och få en inblick i arbetslivet och det leder till ” passivisering”. Därför är det ytterst viktigt att individen redan från dag ett känner delaktighet, förtydligar Ullenhag.

Text om boken "Mig äger ingen"

En relation – vacker hur den än slutar

I sin debutroman, Mig äger ingen (2007), berättar Åsa Linderborg om sitt perspektiv om uppväxten tillsammans med sin pappa. En man som älskade sin dotter över allt annat.

Åsa är en helt vanlig flicka. Den enda skillnaden är att hon får en uppväxt av en ensamstående far, som på den tiden, var en ovanlig uppväxt. För när Åsa var liten var det tänkt att alla familjer skulle bestå av den typiska kärnfamiljen. Nämligen en mor, en far och barn. Men så var det inte för Åsa och därför märkte hon redan från början att det och hon och hennes pappa skulle få gemensamt skulle bli något alldeles speciellt.

Åsa och Leif var som ler och långhalm när Åsa var i sina yngre åldrar. Leif namngav sin Åsa namn som Tussigull och Jäntan och Åsa såg sin pappa som världens bäste härdarmästare. Ingen och inget kunde komma emellan dem och i mina ögon så var det de två mot världen. De var vänner och lojala mot varandra. Det uppstod situationer där Åsa inte höll med sin pappa, men av den lojaliteten hon kände gentemot honom så valde hon att tiga. Om det nu var verkligen av lojalitet för att inte visa att hon inte fått ett annat perspektiv av mamman eller om det var för att hon blev så glad när hon såg sin pappa utstråla sådan självsäkerhet är inte viktigt. För när de kommer till kritan så ville Åsa bara att hennes pappa var lycklig. Det var det enda viktiga för henne. Och hon visste av erfarenhet att om hon skulle yttra sig och säga att det han sa inte riktigt stämde. Ja, då skulle allt det han stod för rasa och förbli på det viset.

Eftersom Leif var en ensamstående förälder var det svårt för honom att både ge Åsa en bra uppväxt och samtidigt arbeta för att få en någorlunda dräglig ekonomi. Men han klarade det. Och det var tack vare hjälpen han fick från sina föräldrar som han vände sig till vid sena kvällar när Åsa behövde en ordentlig middag. Och också tack vare Leifs syskon som fanns där när Leif behövde vara lite för sig själv och Åsa behövde prata och umgås med andra vuxna och kvinnor.

Åsa märkte tidigt att hon föredrog att prata med vuxna än med jämnåriga barn. När Åsa diskuterade diktaturen i Argentina med sin pappa, lekte barn i hennes ålder med dockor och bilar. Det kanske kan ha varit en följd av att Åsa för den mesta av hennes tid fått umgås med vuxna människor. Och att Åsa behandlades som en vuxen av sin pappa. Hon var ju hans första och enda barn. Och han visste inte riktigt hur han skulle gå tillväga helt själv. Leif var ensam. Han skulle inte ha träffat sin familj om det inte vore för Åsa. Och när de väl träffades tog han inte mycket uppmärksamhet. Det var alltid Åsa som befann sig i mittpunkten.

När Tanja, Åsas mamma och Leifs före detta fru fanns vid Leif sida var allting bra. Leif var glad att få leva och han njöt av varje minut. Han sjöng med i sånger och det var han som lyste upp vardagen och var just den där klippan. Men när Tanja stack tog hon också med sig lite av Leif. Leif skulle aldrig bli sig lik igen. Och utan Tanja vid sin sida kändes det som Leif inte såg någon mening med livet. Han började missbruka drickandet och hans avlägsna drömmar fick ingen antydan om att de skulle besannas. Hans liv hade tappat mening. Det enda som tvingade honom att vara tapper var att han hade en liten flicka att uppfostra. Åsa. Utan henne skulle allt ha tappat sitt värde.

Med ålder följer vishet. Kan det stämma? När Åsa blev äldre fick hon upp ögonen för sin pappa och hon såg att han inte skulle komma någonvart med sitt klagandet och sin passiva livsstil. Det var också i samband med det Tanja fick en större roll i Åsas liv. Åsa började allt oftare åka till sin mamma för att inte behöva se vilket miserabelt liv hennes pappa levde. Tills hon en dag flyttade för gott och undvek att behöva se sin pappa. Men han var ju när allt kom omkring fortfarande hennes pappa och hon kunde inte lämna honom i sticket. Därför tog hon sig modet att träffa honom och försöka leda en konversation, som inte alltid lyckades så gott. Deras umgänge blev allt kortare med åren tills de övergick till kalla telefonsamtal när telefonen hade blivit en del av vardagen.

Jag tycker att deras relation efter Åsas flytt alltmer börjar bli konkret och blottad. Båda vill prata med den andre, men de vet inte hur och låter därför bli. Åsa vill så gärna berätta för sin pappa hur mycket hon saknar tiden med honom. När hon fick heta Tussigull. Och att hon vet att han har fått kämpa för att få allting gå runt och att hon är stolt över honom. Och att hon tycker att hon har fått en bra uppväxt, att hon kan inte tänka sig en annan. Och att hon fortfarande såg honom som världens bäste härdarmästare och att han var som Pippis starka pappa som han alltid ville vara för henne. Att han helt enkelt var den bästa pappan hon kunde tänka sig. Det hade alltid varit hon och han och det är det fortfarande. Leif ville bara vara med sin dotter, men visste inte riktigt hur han skulle forma det i ord. Och desto mer de var ifrån varandra, ju mer insåg de att de faktiskt behövde och saknade varandra.

Jag älskar dig är tre ord som är så kraftfyllda ihop. De kan vara så enkla att yttra till den man visar sin kärlek dagligen genom handling och att finnas där. För man vet att den personen vet att man älskar honom/henne. Men ibland kan de vara de svåraste orden att uttala då man inte har funnits där. Men när man har sagt de tre orden så känner man sig så lättad över att ha sagt dem. För då vet personen att man fortfarande älskar honom/henne även när man inte är hos den och det betyder också lite förlåt - jag vill egentligen finnas där. Av den anledningen kände jag mig så vemodig och sorgsen när Åsa i sidan 263 viskade jag älskar dig till sin pappa för sista gången och han svarade:

- Och jag dig.

Jag tror att de båda kände att någonting hade gått snett. Det borde inte vara så svårt att förklara sin kärlek för någon som man älskar så mycket. Och av den anledningen insåg de att de hamnade i den sitsen för att de inte har varit där för varandra på sistone och att de nu ångrar sig och vill få tillbaka tiden. De orden bröt isen och blev en vändpunkt. Där insåg de att de måste ta vara på tiden de har tillsammans så att det enklare kan säga: Jag älskar dig. Utan någon skam och förlägenhet i rösten.

Oavsett hur deras relation slutade så var den något unikt och gripande och alldeles för sann. Den var en relation de kan blicka tillbaka på och se att de fått uppleva många fina stunder av. Och de minnen skulle för alltid finnas etsat i deras hjärtan.

Vad tyckte ni? Kommentera gärna och så rekommenderar jag givetvis varmt boken till er – Mig äger ingen av Åsa Linderborg.

Ha det bäst=)

Har inte glömt er :D

Hej kära läsare!

Ni kanske undrar var jag har tagit vägen den sista tiden. Men det är inget att oroa sig för något avsevärd. Det är nämligen så att jag just nu håller på med att jobba med en text om boken, "Mig äger ingen". Och att det är därför det inte har blivit så mycket av bloggen på sistone:( Men jag kan

glatt avslöja att texten snart blir klar och då ska jag den publiceras på min blogg:D

Så glöm inte mig och kom kika in då och då. Som t.ex slutet på nästa vecka? :P

Ha det bäst!

Ordspråk

Hej alla mina läsare!

På mina svenska lektioner har vi nu börjat arbeta med ordspråk. Och det är fascinerande hur korta meningar kan innehålla så stora innebörder. Alla länder har sitt språk, sina traditioner och sina ordspråk. De kanske inte alla har samma bokstavliga betydelse. Men i de flesta fall så har de samma budskap, och det är det viktigaste.

Jag talar också ett annat språk, nämligen somaliska som också är mitt modersmål. Och eftersom också alla andra i min svenska grupp talar ett annat språk har vi fått som uppgift att redogöra för tre ordspråk från våra hemländer.

Mitt första ordspråk som jag har valt, lyder såhär: Barasho horteed ha i nicin. Någorlunda bra översatt till svenska betyder det, hata mig inte förrän du lärt känna mig. Man menar att man inte ska ha fördomar och inte tro på andras ord, utan själv avgöra om man gillar en sak eller inte. Och det kan man bara göra genom att lära sig mer om personen eller saken. Det kan efterliknas det svenska ordspråket som säger: döm inte boken efter omslaget. Det ordspråket syftar ju också på att lärdom är avgörande då man inte helt kan utgå från det yttre. Och båda ordspråken säger att man inte ska avvisa något förrän man lärt känna det. Men det svenska säger att man inte ska döma efter det yttre. Och det somaliska menar mer att man inte ska förlita sig på någon eller något, utan helt gå efter egna erfarenheter. Men i det hela har de samma budskap. Att man inte ska dra förhastade slutsatser beroende på en faktor.

Mitt andra valda ordspråk är: geed mirohiis uu dhalaa. Översatt på svenska är det träd föder sina bär. Då har jag tagit det svenska ordspråket, äpplet faller inte långt från trädet. I båda fallen menar man att någon är lik den man kommer ifrån. Föräldern då. Det lustiga är att i dessa båda ordspråken förekommer någon sorts växt. Man säger ju också; ni är lika som bär. Växter av samma art är oskiljbara och man ser ingen skillnad. Och detta är så passande då man ska efterlikna en person.

Mitt tredje är: Aqooni la'aan waa iftiin la'aan. Om man översätter det på svenska är det; ingen kunskap är inget ljus. Man menar att man inte har något att tänka med om man inte har kunksaper. Man har ingen väg att gå då allt är mörkt. Jag vet inte vilket ordspråk som är det svenska. Men jag ska ta reda på det! Och så är jag ju också väldigt tacksam för vilka feedbacks och kommentarer som helst:D

Jag avsluta med ett somaliskt ordspråk som säger, en enda rutten fisk kan smutsa ned hela havet. Ha det i baktanken!

Hej!

Nu har jag läst s. 124-164. Och nu har jag fått en bättre syn på Åsas och hennes pappas relation. Det som förhindrar de från att ha en "normal" så kallad dotter - far relation är att Leif inte ens har en bra relation med sig själv. Han lever i självömkan och vet inte hur han ska komma ur från den onda cirkeln han har hamnat i av någon anledning. Det verkar inte heller ens som han direkt försöker att få ordning på sitt liv, utan att konstat oroa sig om vad folk i hans omgivning ska tycka och tänka. Om han det minsta skulle offra en tiondel av sin uppmärksam till Åsa, som han tvingas leva med, tror jag att han liv skulle få en bättre mening.

Vi får också reda på vem som är den Anjan eller Sonjan som Åsa nämner lite nonchalant i början av boken. Jag väljer att kalla henne Anja, som Åsa väljer att kalla henne. Ja, Anja hade faktiskt en mycket betydelsefull part i Åsas liv, om inte tala om Leifs liv. Åsa gillade att ha Åsa omkring sig för att distrahera sig om hur hon och sin pappa hade det. Och när Anja var där så behövde inte Åsa låtsas att hon hade det bra. För när Anja var där så mådde hon någorlunda bättre, som hon berättar det, och då hade hon någon annan vuxen att prata om. Leif åt andra sidan ville ha Anja omkring sig för att inte behöva konfrontera sina egna problem. Och då brydde han sig heller inte om att Anja, hur sorgligt den än låter, utnyttjade Leifs tillstånd.

Att Åsa hellre föredrog att prata med vuxna än barn i sin ålder var lite uppsendeväckande. För jag trodde att hon hellre ville prata med barn i sin ålder för att hon nästan aldrig hade fått den möjligheten. För hon var ju nästan jämnt tvungen att bete sig vuxet och ibland trodde jag att hon bara ville släppa loss och vara som det barnet hon kände sig inombords. Men åt andra sidan är det ju också förståeligt att hon hellre vill vara med vuxna. Hon har kanske nu, efter många år med vuxet sällskap, vant sig att bara vara med vuxna och prata med dem.



Hoppas att jag har väckt lite funderingar!

Hamdi=)

Svenska som andraspråk kurs A

HEJ!

Jag är en tjej som går 1:a ring på gymnasiet och läser svenska2. Jag har bott i Sverige i 7 år nu och innan dess har jag bott i Somalia, som ligger i östra afrika. Jag älskar språk, det är ju vad allt kretsar runt. Kommunikation! Och så är språk något så fint och varierande, men ändå ETT.

Jag har för knappt en månad sen börjat på gymnasiet och det var ganska mycket att ta in. Men det går. Och nu tror jag att jag har koll på det mesta=)

Och så har jag ju fått en ny svensk lärare och det är tack vare honom som jag nu har en blogg. Tack:D hehe. Men idéen med denna blogg är att jag framöver ska utföra den mesta av min svenska kurs här. Det är väldigt spännande. Dels för jag aldrig har gjort något sådant och dels för jag aldrig ens haft en blogg. Men jag är väldig förväntansfull och hoppas att det ska vara en lyckad kurs med nya erfarenheter och kunskaper.

PS. Så skulle det ju inte skada om jag fick några beundrare:)!