Ordspråk

Hej alla mina läsare!

På mina svenska lektioner har vi nu börjat arbeta med ordspråk. Och det är fascinerande hur korta meningar kan innehålla så stora innebörder. Alla länder har sitt språk, sina traditioner och sina ordspråk. De kanske inte alla har samma bokstavliga betydelse. Men i de flesta fall så har de samma budskap, och det är det viktigaste.

Jag talar också ett annat språk, nämligen somaliska som också är mitt modersmål. Och eftersom också alla andra i min svenska grupp talar ett annat språk har vi fått som uppgift att redogöra för tre ordspråk från våra hemländer.

Mitt första ordspråk som jag har valt, lyder såhär: Barasho horteed ha i nicin. Någorlunda bra översatt till svenska betyder det, hata mig inte förrän du lärt känna mig. Man menar att man inte ska ha fördomar och inte tro på andras ord, utan själv avgöra om man gillar en sak eller inte. Och det kan man bara göra genom att lära sig mer om personen eller saken. Det kan efterliknas det svenska ordspråket som säger: döm inte boken efter omslaget. Det ordspråket syftar ju också på att lärdom är avgörande då man inte helt kan utgå från det yttre. Och båda ordspråken säger att man inte ska avvisa något förrän man lärt känna det. Men det svenska säger att man inte ska döma efter det yttre. Och det somaliska menar mer att man inte ska förlita sig på någon eller något, utan helt gå efter egna erfarenheter. Men i det hela har de samma budskap. Att man inte ska dra förhastade slutsatser beroende på en faktor.

Mitt andra valda ordspråk är: geed mirohiis uu dhalaa. Översatt på svenska är det träd föder sina bär. Då har jag tagit det svenska ordspråket, äpplet faller inte långt från trädet. I båda fallen menar man att någon är lik den man kommer ifrån. Föräldern då. Det lustiga är att i dessa båda ordspråken förekommer någon sorts växt. Man säger ju också; ni är lika som bär. Växter av samma art är oskiljbara och man ser ingen skillnad. Och detta är så passande då man ska efterlikna en person.

Mitt tredje är: Aqooni la'aan waa iftiin la'aan. Om man översätter det på svenska är det; ingen kunskap är inget ljus. Man menar att man inte har något att tänka med om man inte har kunksaper. Man har ingen väg att gå då allt är mörkt. Jag vet inte vilket ordspråk som är det svenska. Men jag ska ta reda på det! Och så är jag ju också väldigt tacksam för vilka feedbacks och kommentarer som helst:D

Jag avsluta med ett somaliskt ordspråk som säger, en enda rutten fisk kan smutsa ned hela havet. Ha det i baktanken!

Hej!

Nu har jag läst s. 124-164. Och nu har jag fått en bättre syn på Åsas och hennes pappas relation. Det som förhindrar de från att ha en "normal" så kallad dotter - far relation är att Leif inte ens har en bra relation med sig själv. Han lever i självömkan och vet inte hur han ska komma ur från den onda cirkeln han har hamnat i av någon anledning. Det verkar inte heller ens som han direkt försöker att få ordning på sitt liv, utan att konstat oroa sig om vad folk i hans omgivning ska tycka och tänka. Om han det minsta skulle offra en tiondel av sin uppmärksam till Åsa, som han tvingas leva med, tror jag att han liv skulle få en bättre mening.

Vi får också reda på vem som är den Anjan eller Sonjan som Åsa nämner lite nonchalant i början av boken. Jag väljer att kalla henne Anja, som Åsa väljer att kalla henne. Ja, Anja hade faktiskt en mycket betydelsefull part i Åsas liv, om inte tala om Leifs liv. Åsa gillade att ha Åsa omkring sig för att distrahera sig om hur hon och sin pappa hade det. Och när Anja var där så behövde inte Åsa låtsas att hon hade det bra. För när Anja var där så mådde hon någorlunda bättre, som hon berättar det, och då hade hon någon annan vuxen att prata om. Leif åt andra sidan ville ha Anja omkring sig för att inte behöva konfrontera sina egna problem. Och då brydde han sig heller inte om att Anja, hur sorgligt den än låter, utnyttjade Leifs tillstånd.

Att Åsa hellre föredrog att prata med vuxna än barn i sin ålder var lite uppsendeväckande. För jag trodde att hon hellre ville prata med barn i sin ålder för att hon nästan aldrig hade fått den möjligheten. För hon var ju nästan jämnt tvungen att bete sig vuxet och ibland trodde jag att hon bara ville släppa loss och vara som det barnet hon kände sig inombords. Men åt andra sidan är det ju också förståeligt att hon hellre vill vara med vuxna. Hon har kanske nu, efter många år med vuxet sällskap, vant sig att bara vara med vuxna och prata med dem.



Hoppas att jag har väckt lite funderingar!

Hamdi=)