Hej!

Nu har jag läst s. 124-164. Och nu har jag fått en bättre syn på Åsas och hennes pappas relation. Det som förhindrar de från att ha en "normal" så kallad dotter - far relation är att Leif inte ens har en bra relation med sig själv. Han lever i självömkan och vet inte hur han ska komma ur från den onda cirkeln han har hamnat i av någon anledning. Det verkar inte heller ens som han direkt försöker att få ordning på sitt liv, utan att konstat oroa sig om vad folk i hans omgivning ska tycka och tänka. Om han det minsta skulle offra en tiondel av sin uppmärksam till Åsa, som han tvingas leva med, tror jag att han liv skulle få en bättre mening.

Vi får också reda på vem som är den Anjan eller Sonjan som Åsa nämner lite nonchalant i början av boken. Jag väljer att kalla henne Anja, som Åsa väljer att kalla henne. Ja, Anja hade faktiskt en mycket betydelsefull part i Åsas liv, om inte tala om Leifs liv. Åsa gillade att ha Åsa omkring sig för att distrahera sig om hur hon och sin pappa hade det. Och när Anja var där så behövde inte Åsa låtsas att hon hade det bra. För när Anja var där så mådde hon någorlunda bättre, som hon berättar det, och då hade hon någon annan vuxen att prata om. Leif åt andra sidan ville ha Anja omkring sig för att inte behöva konfrontera sina egna problem. Och då brydde han sig heller inte om att Anja, hur sorgligt den än låter, utnyttjade Leifs tillstånd.

Att Åsa hellre föredrog att prata med vuxna än barn i sin ålder var lite uppsendeväckande. För jag trodde att hon hellre ville prata med barn i sin ålder för att hon nästan aldrig hade fått den möjligheten. För hon var ju nästan jämnt tvungen att bete sig vuxet och ibland trodde jag att hon bara ville släppa loss och vara som det barnet hon kände sig inombords. Men åt andra sidan är det ju också förståeligt att hon hellre vill vara med vuxna. Hon har kanske nu, efter många år med vuxet sällskap, vant sig att bara vara med vuxna och prata med dem.



Hoppas att jag har väckt lite funderingar!

Hamdi=)