Text om boken "Mig äger ingen"

En relation – vacker hur den än slutar

I sin debutroman, Mig äger ingen (2007), berättar Åsa Linderborg om sitt perspektiv om uppväxten tillsammans med sin pappa. En man som älskade sin dotter över allt annat.

Åsa är en helt vanlig flicka. Den enda skillnaden är att hon får en uppväxt av en ensamstående far, som på den tiden, var en ovanlig uppväxt. För när Åsa var liten var det tänkt att alla familjer skulle bestå av den typiska kärnfamiljen. Nämligen en mor, en far och barn. Men så var det inte för Åsa och därför märkte hon redan från början att det och hon och hennes pappa skulle få gemensamt skulle bli något alldeles speciellt.

Åsa och Leif var som ler och långhalm när Åsa var i sina yngre åldrar. Leif namngav sin Åsa namn som Tussigull och Jäntan och Åsa såg sin pappa som världens bäste härdarmästare. Ingen och inget kunde komma emellan dem och i mina ögon så var det de två mot världen. De var vänner och lojala mot varandra. Det uppstod situationer där Åsa inte höll med sin pappa, men av den lojaliteten hon kände gentemot honom så valde hon att tiga. Om det nu var verkligen av lojalitet för att inte visa att hon inte fått ett annat perspektiv av mamman eller om det var för att hon blev så glad när hon såg sin pappa utstråla sådan självsäkerhet är inte viktigt. För när de kommer till kritan så ville Åsa bara att hennes pappa var lycklig. Det var det enda viktiga för henne. Och hon visste av erfarenhet att om hon skulle yttra sig och säga att det han sa inte riktigt stämde. Ja, då skulle allt det han stod för rasa och förbli på det viset.

Eftersom Leif var en ensamstående förälder var det svårt för honom att både ge Åsa en bra uppväxt och samtidigt arbeta för att få en någorlunda dräglig ekonomi. Men han klarade det. Och det var tack vare hjälpen han fick från sina föräldrar som han vände sig till vid sena kvällar när Åsa behövde en ordentlig middag. Och också tack vare Leifs syskon som fanns där när Leif behövde vara lite för sig själv och Åsa behövde prata och umgås med andra vuxna och kvinnor.

Åsa märkte tidigt att hon föredrog att prata med vuxna än med jämnåriga barn. När Åsa diskuterade diktaturen i Argentina med sin pappa, lekte barn i hennes ålder med dockor och bilar. Det kanske kan ha varit en följd av att Åsa för den mesta av hennes tid fått umgås med vuxna människor. Och att Åsa behandlades som en vuxen av sin pappa. Hon var ju hans första och enda barn. Och han visste inte riktigt hur han skulle gå tillväga helt själv. Leif var ensam. Han skulle inte ha träffat sin familj om det inte vore för Åsa. Och när de väl träffades tog han inte mycket uppmärksamhet. Det var alltid Åsa som befann sig i mittpunkten.

När Tanja, Åsas mamma och Leifs före detta fru fanns vid Leif sida var allting bra. Leif var glad att få leva och han njöt av varje minut. Han sjöng med i sånger och det var han som lyste upp vardagen och var just den där klippan. Men när Tanja stack tog hon också med sig lite av Leif. Leif skulle aldrig bli sig lik igen. Och utan Tanja vid sin sida kändes det som Leif inte såg någon mening med livet. Han började missbruka drickandet och hans avlägsna drömmar fick ingen antydan om att de skulle besannas. Hans liv hade tappat mening. Det enda som tvingade honom att vara tapper var att han hade en liten flicka att uppfostra. Åsa. Utan henne skulle allt ha tappat sitt värde.

Med ålder följer vishet. Kan det stämma? När Åsa blev äldre fick hon upp ögonen för sin pappa och hon såg att han inte skulle komma någonvart med sitt klagandet och sin passiva livsstil. Det var också i samband med det Tanja fick en större roll i Åsas liv. Åsa började allt oftare åka till sin mamma för att inte behöva se vilket miserabelt liv hennes pappa levde. Tills hon en dag flyttade för gott och undvek att behöva se sin pappa. Men han var ju när allt kom omkring fortfarande hennes pappa och hon kunde inte lämna honom i sticket. Därför tog hon sig modet att träffa honom och försöka leda en konversation, som inte alltid lyckades så gott. Deras umgänge blev allt kortare med åren tills de övergick till kalla telefonsamtal när telefonen hade blivit en del av vardagen.

Jag tycker att deras relation efter Åsas flytt alltmer börjar bli konkret och blottad. Båda vill prata med den andre, men de vet inte hur och låter därför bli. Åsa vill så gärna berätta för sin pappa hur mycket hon saknar tiden med honom. När hon fick heta Tussigull. Och att hon vet att han har fått kämpa för att få allting gå runt och att hon är stolt över honom. Och att hon tycker att hon har fått en bra uppväxt, att hon kan inte tänka sig en annan. Och att hon fortfarande såg honom som världens bäste härdarmästare och att han var som Pippis starka pappa som han alltid ville vara för henne. Att han helt enkelt var den bästa pappan hon kunde tänka sig. Det hade alltid varit hon och han och det är det fortfarande. Leif ville bara vara med sin dotter, men visste inte riktigt hur han skulle forma det i ord. Och desto mer de var ifrån varandra, ju mer insåg de att de faktiskt behövde och saknade varandra.

Jag älskar dig är tre ord som är så kraftfyllda ihop. De kan vara så enkla att yttra till den man visar sin kärlek dagligen genom handling och att finnas där. För man vet att den personen vet att man älskar honom/henne. Men ibland kan de vara de svåraste orden att uttala då man inte har funnits där. Men när man har sagt de tre orden så känner man sig så lättad över att ha sagt dem. För då vet personen att man fortfarande älskar honom/henne även när man inte är hos den och det betyder också lite förlåt - jag vill egentligen finnas där. Av den anledningen kände jag mig så vemodig och sorgsen när Åsa i sidan 263 viskade jag älskar dig till sin pappa för sista gången och han svarade:

- Och jag dig.

Jag tror att de båda kände att någonting hade gått snett. Det borde inte vara så svårt att förklara sin kärlek för någon som man älskar så mycket. Och av den anledningen insåg de att de hamnade i den sitsen för att de inte har varit där för varandra på sistone och att de nu ångrar sig och vill få tillbaka tiden. De orden bröt isen och blev en vändpunkt. Där insåg de att de måste ta vara på tiden de har tillsammans så att det enklare kan säga: Jag älskar dig. Utan någon skam och förlägenhet i rösten.

Oavsett hur deras relation slutade så var den något unikt och gripande och alldeles för sann. Den var en relation de kan blicka tillbaka på och se att de fått uppleva många fina stunder av. Och de minnen skulle för alltid finnas etsat i deras hjärtan.

Vad tyckte ni? Kommentera gärna och så rekommenderar jag givetvis varmt boken till er – Mig äger ingen av Åsa Linderborg.

Ha det bäst=)